FAKTA OM C-SERIEN 1961-68
Näst efter Scout II och Loadstar 1600 utgör pickuper och skåpmodeller i C-serien en stor del av det kvarvarande IH-beståndet i Sverige. Enligt fordonsregistret finns det ca 130 st C-modeller registrerade. C-serien är också en av de mest långlivade modellerna i IH:s lätt lastbilsprogram, tillverkad i 11 år med en i princip oförändrad kaross som ritades redan i mitten på 1950-talet av Ted Ornas.
De här sidorna ur en broschyr över D-serien från 1965 visar bredden på programmet också hos C-serien. Så gott som samtliga modeller kunde fås med fyrhjulsdrift.
C-serien presenterades 1 november 1960 som 1961 års modeller. Karossen var i stort identisk med B-seriens kaross (som kom 1959), men teknikerna hade konstruerat om karossfästena så att hela frampartiet hamnade lägre ner på ramen. Genom sänkningen underlättades insteget och hela bilen såg lägre ut. Takhöjd och innerutrymmen var dock oförändrade. Enda nackdelen med sänkningen var att växelkåpan i hytten tog mer plats och försämrade benutrymmet för mittpassageraren. Den lägre profilen accentuerades ytterligare av den nya fronten med horisontellt placerade dubbla strålkastare och en bred konkav grill av anodiserat aluminium.
Interiören karakteriseras av dämpade färger. Klädseln är mörkgrå och instrumentpanelen ljusbrun. I övrigt är alla invändiga plåtytor lackerade i samma färg som bilen. Bland de nya ”finesserna” hos C-serien märktes eldrivna vindrutetorkare med två hastigheter och en säkringsbox placerad under instrumentpanelens vänstra sida.
Brett program
Modellerna i den första C-serien har följande beteckningar: 100, 110, 120, 124, 132, 150. Från och med 1963 års modeller har IH lagt till en nolla: 1000, 1200, 1300 och 1500.
På det lättaste ”1/2-tonschassit” C-100 byggdes dels pickuper och dels Travelall och skåpbilar. C-100 fanns i USA som standardpickup av stepsidetyp, som ”Bonus-Load” (”fleetside”), med skåp, som Travelall och som enbart hytt och chassi för egna påbyggnader.
På C-100 använde IH för första gången individuell torsionsfjädring på framhjulen, vilket ger de här bilarna betydligt bättre åkkomfort än motsvarande modeller med stel axel. Torsionsfjädringen fanns kvar i 100- och 1000-serierna ända fram till 1974. Observera dock att pickuper av modell C-110 (på 119 tum-chassi) har vanliga bladfjädrar fram.
1/2 ton-pickuperna tillverkades med två hjulbaser, 119 tum och 131 tum. Bilar med den längre hjulbasen har delad drivaxel.
IH byggde även ”crew cab”-modeller med 140 tum hjulbas och 6 fot flak. Beteckningarna på dessa är C-110 och C-112. Hytterna har fyra dörrar.
De tyngre modellerna i serien med beteckningen C-120 (3/4 ton-chassin) finns med fem hjulbaser: 115, 119, 122, 131 och 134 tum. Samtliga kunde fås med 4-hjulsdrift.
De tyngsta modellerna i serien hade beteckningen C-130 resp. C-132 med bruttovikter på 3,5 ton resp. 4,4 ton.
Standardmotor för samtliga modeller i C-serien var en V-8 på 266 kubiktum (155 hk). På beställning monterades de välkända sexorna Black Diamond BD-220 och 240. Ett alternativ var den då nya V-8:n på 304 kubiktum (193 hk). BD 240 och V-8 304 fanns även i versioner för motorgas.
Följande växellådor kunde beställas: manuell 3-växlad, manuell 4-växlad, manuell 3-växlad med överväxel och Borg-Warner 3-växlad automat.
Chassit på ”ekonomimodellen” D-900 med 107 tum hjulbas, 6 fots flak
och 4-152 motorn.
Travelall
Travelall- och skåpversionerna inom C-serien har beteckningarna C-100, C-110 och C-120 och finns med eller utan 4×4. En nyhet på Travelall-modellerna är tillkomsten av en tredje dörr – den sitter på förarsidan och underlättar insteget till passagerarsätet eller -sätena. Kunden kunde beställa sin Travelall med två eller tre rader säten. Som standard hade Travelall två gångjärnshängda bakdörrar, men nu fanns också en modell med delad baklucka och bakruta med elhiss.
Skåpversionerna har samma kaross som Travelall minus de bakre sidofönstren. Till skillnad från de flesta andra tillverkare byggde IH lastutrymmet med brädgolv i stället för plåt.
Individuell framhjulupphängning och torsionsfjädring var en nyhet som
infördes på C-100 modellen 1961 och som blev kvar till 1974 på vissa modeller.
Ansiktslyftning 1963
Som 1963 års modell fick C-serien en ordentlig ansiktslyftning. De dubbla strålkastarna var ersatta med två runda, och grillen hade ritats om och var nu konvex med ett smalt luftintag under. Parkeringsljusen var inte längre vita utan gula. Det gamla kylarmärket med vingar var utbytt mot enbart IH-emblemet. Modellerna betecknas nu med numren 1000, 1200, 1300 och 1500 vilka återfinns som emblem på framflyglarna. Modeller med V-8:or har ett V under sifferbeteckningen, och 4-hjulsdrivna bilar kan ha tillägget All-Wheel Drive.
Tekniskt sett skiljer sig 1000-modellerna bara lite från föregångarna. Dock infördes nu PCV-ventilen, samtidigt som likströmsgeneratorn byttes mot den av Chrysler utvecklade växelströmsgeneratorn. Vidare hade Travelall-modellen nu fått en fjärde dörr.
3/4 ton-chassit kallas C-1200 och finns med samma hjulbaser som 1100: 115, 119, 122, 131 och 140 (den sistnämnda endast i Travelette crew cab-version). Som tillval fanns bl.a. Powr-Lok-differential (diffspärr) på bakaxeln. Därtill gick det att få fordonen med extra bensintank på 15 gallon. Just det här chassit blev mycket populärt i många länder för ambulans- och brandpiketbyggen, inte minst i Sverige.
C-1300 modellerna finns med hjulbaserna 122, 131 och 134 tum. Största modellen heter C-1500 och har ca 7 ton bruttovikt. Den var utrustad på samma sätt som IH:s tyngre lastbilar med t.ex. ”norrlandsbakaxel”, vakuumassisterade bromsar, förstärkt fjädring, dubbla bakhjul och kylsystem med extra kapacitet. Så gott som alla modeller i det nya programmet kunde erhållas med 4-hjulsdrift och fördelningslåda 4L/H.
En speciell C-modell (som aldrig exporterades) var pickupen C-900. Den var tänkt som en konkurrent till VW Transporter på USA-marknaden. Modellen var en 1/2 tons pickup med hjulbasen kortad till 107 tum, 6 fot flak och Scouts 4-cylindriga motor på 93 hk. även om bensinförbrukningen var låg så blev C-900 aldrig någon större succe.
Travelall är en stor och flexibel stationsvagn som kan fungera
som minibuss och som laståsna. Det här är framsidan på en
broschyr över 1000-serien från 1963.
En ny C-serie 1968
Den modifierade C-serien tillverkades fram till 1964, då den ersattes av D-serien. Grillen på denna har 30 smala vertikala ribbor med namnet International i mitten, medan karossen i övrigt uppvisar små förändringar. I april 1966 var det dags för en ny serie, där modellsiffran följs av ett A (till exempel 1000A). Grillen är lätt modifierad men ändringarna i övrigt små. Redan i december 1966 presenterades en ny serie med tilläggsbeteckningen B. Denna uppvisade en rad tekniska förbättringar plus en ny grill, och 1968 var det dags för en ny serie med ett C placerat efter modellbeteckningen.
Denna andra C-serie känns igen på att IH-emblemet är borta på kylarhuven. Ett mindre emblem sitter nu på framflygeln i stället för modellbeteckningen. Vidare har karossen långa dekorlister och positionsljus på framflyglarna.
I samband med A-serien 1966 lackerades instrumentpanelen olivgrön med en brun infällning. I Custom Cab-utförande har panelen dekaler i träimitation. Instrumenten har kromade tavlor.
Bland de tekniska förbättringar som infördes redan på B-serien märks dubbla fläktremmar, större bromstrummor och ett dubbelverkande bromssystem. På 1100-modellerna hade komforten förbättrats med hjälp av spår i de främre fjäderpaketen. Bensinförbrukningen är också något lägre hos den ”andra” C-serien genom ett nytt brytarsystem (Holley) och numerärt lägre utväxlingar på bakaxeln: 3,31:1, 3,54:1 och 3,73:1.
Produktionstal och serienummer
IH gjorde ingen skillnad mellan produktionstalen för olika modeller inom ett program. Därför är det svårt att ge exakta siffror för C-serien. Enligt Tom Brownells ”International Pickup and Scout Buyer’s Guide” (1993) sålde IH runt 48 000 lätta lastbilar (med en bruttovikt under 3 ton) per år mellan 1961 och 1968. Det betyder alltså en sammanlagd produktion inklusive D-, A- och B-modellerna på 384 000 fordon.
Sista siffran i serienumret anger när ett visst fordon är tillverkat. Siffran 1 står för 1961, siffran 2 för 1962 etc. Modellbytet skedde vanligen 1 november året före, med undantag för den kortlivade A-serien.
C-modeller i Sverige
Den vanligaste C-modellen i den första serien är C-124 från 1962. I bilregistret finns 13 st. Men den största enskilda modellen är C-1200 med 79 st registrerade fordon av årsmodellerna 1963-68. I stort sett samtliga dessa är utrustade med 4-hjulsdrift och har använts (eller används fortfarande som reservfordon) vid kommunala räddningstjänster runtom i landet som piketer och liknande. Antalet ”äkta” Travelall-modeller är litet och har i huvudsak privatpersoner som ägare.
Reservdelar
Rostskador på karosserna är ganska vanliga. Nytillverkade kaross- och inredningsdetaljer finns inte utan den som vill renovera en C-modell får antingen leta efter skrotade delar eller själv tillverka ersättningsdelar. Slitdelar finns som regel att köpa via firmor exempelvis hansenracing, Norrlandscustom m.fl. Eller i U.S.A på diverse hemsidor (se under fliken ”reservdelar”).